Var ni än är..

så finns jag alltid där..
Det är så det är och jag hoppas att mina älskade guldklimpar känner så med.
Vet ni hur de känns när ens barn gråter av längtan till en, vet ni hur de känns när ens barn håller om halsen på en och aldrig vill släppa taget. Vet ni hur de känns när man ser barnen gråta så mycket att de inte ens kan få fram de ord de vill ha sagda? Vet ni hur de känns varje gång ens barn säger att han önskar att de inte skulle finnas måndagar(de är då vi byter vecka).

Vet ni hur de känns att inte kunna göra något åt saken utan jag måste låta veckorna gå trots att jag går itu inuti?
Vet ni hur de känns att inte kunna säga de jag vill säga och göra de jag vill göra utan att de ger en konsekvenser? När jag hade mina barn i magen så tänkte jag att jag alltid ska finnas där, jag ska alltid se till átt de får all kärlek och allt därtill som går. Jag ska alltid skydda er, jag ska alltid kunna pussa er godnatt, jag ska alltid kunna titta in till er när jag vill på natten bara för jag vill det. Det var mitt löfte, men jag har brutit det, jag får bara ha er varannan vecka!! Varannan vecka de är en skit i rymden, jag vill ha er här jämt!!! Visst de finns dagar då jag vill att ni ska vara borta en stund så man kan göra de som måste göras, men jag vill bara ha er borta en timme de räcker för sedan saknar jag ihjäl mig efter er.

HAde jag vetat att jag skulle förlora er så som jag gör nu varannan vecka hade jag nog gjort annorlunda. Men vad tjänar de till? Att ni alltid ska få höra oss bråka?

Jag är världens lyckligaste när jag får hem er imorgon och får gosa, krama o pussa på er!! Och jag skulle kunna göra de föralltid. Sedan när helgen kommer så kommer denna jobbiga känsla av att de snart dags och ta farväl men jag är inte redo för det. JAG VILL INTE DET!!!
JAG födde er, JAG såg när ni kunde hålla huvudet själv, JAG badade er, JAG såg när navelsträngen lossnade, JAG matade er, JAG såg er le, skratta och göra alla framsteg. Jag grät av lycka när ni gjorde era första framsteg men vad får jag för det? Inget jag får inte ha er som jag vill utan måste ge er till han som hjälpte mig och skapa er men inget mer?!

Jag skrev de nu, de jag har längtat efter att skriva, de jag har känt under detta år, att jag inte får ha er här.
Saknar er som bara den, men imorgon får jag hem er, och får känna detta glädjerus som jag alltid får känna varje måndag. Men då är de bara 7 dagar kvar tills ni ska åka igen!!:(


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0