Länge sedan...

Men har varken haft tid eller känt för att skriva.
Livet rullar på och allting runtom börjar bli till det bättre.

Har ju inte skrivit sedan dagen innan mormor skulle begravas, och den var fin så fin, men just då där i kyrkan under själva cermonin, så kändes det som att jag hade världens största sten i bröstet och som att tårarna aldrig skulle sluta rinna.. 
Nu undrar säkert många varför jag skriver detta men de är för mig själv för att kunna gå tillbaka o se hur kände jag då, och även för att jag ska kunna skriva vissa saker.

Saknaden av mormor hänger över mig när jag minst anar det slår de till, men jag vet att hon har de bra nu. Men de känns inte rätt att hon inte är här hos oss längre.
Jag var med barnen på ÖF för ett par veckor sedan och då brukade vi alltid gå in till mormor och hälsa på, så konstigt nog intalade jag mig själv att hon är där och mår bra. Och inom mig gick tankarna vi kan ju gå dit efter, samtidigt som en annan del av mig vet att hon är ett avslutat kapitel där. Hon finns ju inte där längre, hennes rum har nog någon annan nu men jag mår ju bra för stunden i varje fall..

Efteråt så slog de mig att jag vill kunna gå in dit och prata med henne, krama henne och bara se hur hon lyser upp när hon ser barnen. Var på bristningsgränsen för gråt men eftersom jag har världens bästa storprins som pratade med mig om mormor som om hon vore i livet så gjorde saken bättre, och jag intalade mig själv att jag kan åka hit någon annan gång.


Så hamnar jag i situationer som påminner om henne är de jobbigare men annnars så är de bara saknaden som finns överhängande, men man måste få gråta ibland eller hur, jag måste få sakna? Och det är ju så som hon lever kvar, i våra minnen..




Skulle ha skrivit om lite annat också men ser nu att kl har passerat 21 så ska sätta mig framför Greys Anatomy, ha en underbar onsdag allihop<3







Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0