Sista andetaget...

tog mormor den 28/9 vid 23.02.

Dagarna före o efter har varit som i en dimma.
Jag trodde inte att mormors bortgång skulle göra mig så ont som de har gjort.
Det låter löjligt kanske, men hon var ju trots allt min mormor och hon är/var den enda nästan som jag träffar i min släkt. 

Nu har det gått några dagar och jag vet att det var de bästa som kunde hända då hon led i slutet.
Men allt har gått så sjukt fort, hon var här som alltid, och i nästa helt borta.
Mamma o jag vakade vid hennes sida, vi turades om.
I tisdags kväll nämnde hon mitt namn och smeknamn(Snörpan) sist.

Jag åkte hem på natten till onsdag, sedan skola, träning, sedan dit igen.
Då var hon där men inte längre lika närvarande, hon blev väldigt mycket sämre inom loppet av 20 min när jag var där.

Mamma kom dit o vi bestämde oss för att åka hem o sova då nattvak som vi hade ringt in kom, vi visste att de var slutet så vi ville få lite sömn innan de var dags o komma tillbaka.

En o en halvtimme senare tar hon sitt sista andetag.

Dagen efter så åkte mamma och jag upp och jag fick se med egna ögon att hon verkligen hade somnat in.
Hon såg så fridfull ut, och de var så fint därinne hos henne.
Älskade lilla mormor hade äntligen fått frid!<3



Sitter nu här o tänker, tänker på alla år som gått.
På hur snabbt livet förändras, och hur mycket som mormor har ändå funnits där trots att jag bodde hos pappa.
Alla vykortshälsningar, besök(när jag kom till mamma), med mera.

Tror det har tagit mest på mig av mina syskon, men vem vet om de kommer ifatt alla tankar som har sprungit på mig under dom senaste dagarna.

Ne, nu ska jag torka tårarna och ta tag i en del måsten innan det är dags för sängen och en ny dag imorgon, då mina älskade huliganer kommer hem<3


Vila i frid nu, mormor och jag ser så fram emot o får träffa dig igen, någon gång där i framtiden<3

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0